Archive for the ‘Solidaritet’ Category

Recension av min bok Politik – hur gör man? i Alingsås tiding

juni 11, 2010

En uppgörelse med Socialdemokraterna

2010-06-09 BOKSLÄPP:: Lena Klevenås har väl alla alingsåsare hört talas om?
Men vem är hon och vad vill hon?
Är hon bara en enveten rödstrumpa i politiken?

Lena Klevenås har mycket att berätta om sitt politiska äventyr. Och det gör hon förtjänstfullt, och mycket välskrivet, i sin senaste bok, ”Politik – hur gör man?”
Den borde många läsa ett valår som 2010.
Bokens titel kunde lika gärna vara Spelet bakom kulisserna, Ett spel för galleriet – eller varför inte Toppolitikens baksida.

LENA KLEVENÅS halkade in i politiken på 1970-talet, mest för att försöka rädda den nedlagda skolan i pappas, Torsten Ingeborn, hemby Ödenäs.
Som lärare och småbarnsmamma fanns egentligen inte så mycket tid för politik, men Lena hade fått smak – eller blodad tand, som det understundom heter, och hon blev 20 år senare socialdemokratisk riksdagsledamot.
I ”Politik – hur gör man?” beskriver hon mycket tydligt sin frågeställning. Och denna undran känns berättigad, när hon skildrar sina möten med socialdemokratiska partikamrater – från kommunens starke man och distriktsstyrelsens toppar till den verkliga gräddan i partiet.

VÄGEN IN i riksdagen 1991 var inte lätt och fram tills hon lämnade rikspolitiken 1998 hade hon kämpat för sin sak genom suppleantplatser i jordbruks- och kulturutskotten och några år som ledamot i utrikesutskottet.
Men Lena Klevenås vågade inte Socialdemokraterna släppa fram. Hon var besvärlig för sitt parti.
Här kom en relativt ung, oerfaren lokalpolitiker in i sossarnas finrum och pratade tredje världen, vattenbrist i U-länder, bistånd, vapenexport och mänskliga rättigheter.
För att inte tala om det kanske värsta av allt – att ifrågasätta begreppet tillväxt.
Det var inte dessa frågor regeringspartiet ville bekymra sig om under den inhemska ekonomiska krisen första hälften av 1990-talet.

KLEVENÅS intressanta bok känns som hennes behövliga uppgörelse med Social­demo­kraterna, för de oförrätter hon säkert anser sig utsatt för under åren som riksdagsledamot (S).
Men hon ger ändå inget sken av bitterhet, bara fortsatt kamplust. Nu, sedan 2003, i Miljöpartiet, där hon i personvalet 2006 var ett drygt tiotal röster från en ny riksdagsplats – för ett annat parti.
Lena fortsätter alldeles säkert att jobba för världens barn och folk. Precis som hon gjort i de fantastiskt många bokstavsgrupperingarna, som hon förklarar i boken och ni hittar i fotnoten på slutet.

Senaste lokala kampen i Alingsås nämner hon också; tio stora Nolhagabokar och några ekar fälldes för en ny gatusträckning bara hundratalet meter från hennes egen bostad. ”Jag och många mådde dåligt, men beslutet var demokratiskt fattat och vetskapen att vi gjort allt vi kunnat gjorde det mer uthärdligt”.

MÖJLIGEN formades Lena Klevenås trygghet i det hon själv så fint beskriver i inledningen av boken.
Året är 1953, Lena är sex år och familjen semestrar i Skyllberg utanför Askersund. Vid fundamentet till en järnvägsbro sänker pappa Torstens starka armar ner henne i en brusande å .
”Det var härligt, jag var helt trygg och jag njöt av det strömmande vattnet.”

THOMAS FRANSSON
0322-67 00 45
thomas.fransson@alingtid.se

Annonser

Politik – hur gör man?

maj 12, 2010

Nu är den klar, min bok om varför jag blev intresserad av politik, vad jag försökte göra och hur det gick. På sätt och vis gick det ju väldigt bra. Hela mitt liv blev mycket intressantare och roligare för att jag i 20-årsåldern bestämde mig för att göra vad jag kunde för att Ödenäs skola skulle öppnas igen. Det lyckades! Och jag blev socialdemokrat. För mig betydde det att jag upptäckte politik som det fantastiska verktyg det är för oss vanliga människor.

Mitt internationella engagemang fick sitt utlopp i det socialdemokratiska partiet där jag stortrivdes, särskilt under Olof Palmes ordförandeskap. Så småningom blev jag invald i riksdagen. Det var helt fantastiskt, men svårt, när man inte gillar att kompromissa. Särskilt inte när jag skulle skära 5 miljarder! i biståndsbudgeten. Efter två mandatperioder blev jag utslängd för att jag var för bråkig.

Det är särskilt kul för mig att S nu tvingas göra det mesta av vad jag ville att vi skulle göra då, på 90-talet. Själv gick jag med i MP 2003. Blev varmt mottagen. Hade jag vetat hur varmt hade jag gjort detta tidigare.

Jag tror på politiken! Kanske kan några fler bli inspirerade att försöka sig på detta viktiga och roliga hantverk. Det är vad jag hoppas med min bok. Du hittar den på GML Print om Demand

Nicaragua

juli 19, 2009

19 juli 2009. Det är 30 år sedan sandinisterna gjorde revolution i Nicaragua och störtade den avskydda diktatorn Somoza. Vad många vi var som gladdes åt segern och som älskade detta lilla folk för allt vad de satte igång med, avskaffade dödsstraffet, startade alfabetiseringskampanj, byggde små hälsostationer…

De verkade tänka så rätt och veta vad de ville och vad stolta de var! 1981 var jag där på ett studiebesök anordnat av ABF och svenska FN-förbundet. Kom från mina ganska håglösa högstadieelever på Nolhagaskolan i Alingsås och mötte 15-åriga skolinspektörer, som när jag uttryckte min beundran över deras goda arbete, bara svarade: Än har jag inte gjort så mycket nytta för mitt land men jag hoppas få göra det i framtiden. Vilken målmedvetenhet och vilken glädje!

Jag åkte hem med barnteckningar och idéer om att göra något vattenprojekt. Började läsa spanska. Solidaritetsarbetet fyllde sedan min fritid under 15 års tid. Socialdemokratiska partidistriktet i norra Älvsborg försåg en liten stad i norra Nicaragua, Ocotal, med vattenslangar och kranar och människorna där organiserade sig och grävde ner ledningar. Kvinnorna kände sig som husmödrar, odlade grönsaker, tvättade och lagade mat. Barnadödligheten sjönk. Vi samlade in massor av pengar och hade studiecirklar. Så småningom gjorde vi resor dit och bjöd också in borgmästaren hit. Alingsås fick en kommunal vänort och en ny avdelning av Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua såg dagens ljus i Alingsås. Själv blev jag riksdagsledamot 1991. Då hade precis högern vunnit regeringsmakten, såväl där som här. Nu har Sverige stängt ambassaden och inga fler contairar med slangar och material far längre över Atlanten.