Archive for the ‘Rätten till mat’ Category

Förstärk människors möjlighet att hävda sina rättigheter!

juni 22, 2015

Förstärk människors möjlighet att hävda sina rättigheter!

Mänsklig säkerhet och mänskliga rättigheter hänger oupplösligt samman: utan respekt för alla mänskliga rättigheter kommer vi aldrig lyckas minska det strukturella våld som skapar fattigdom och konflikter. I denna artikel hävdar Lena Klevenås, debattör och före detta riksdagsledamot, att det är hög tid för Sverige att skriva under det så kallade tilläggsprotokollet till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna. Detta är inte någon marginell fråga inom Sveriges globalt orienterade säkerhetspolitik, eftersom protokollet ger miljoner människor ett bra verktyg för att kunna hävda sina rättigheter. 

Tilläggsprotokollet innebär en individuell klagomöjlighet inom FN-systemet, när möjligheterna till prövning inom de inhemska rättsliga systemen är uttömda. Denna möjlighet har tills för två år sedan saknats för ESK-konventionen till skillnad mot konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. För denna fanns en sådan uppföljningsmekanism på plats redan från början. Sverige bör erkänna att de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna har samma dignitet som de medborgerliga och politiska.

Historien

FN:s medlemsstater enades 1948 om att anta en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den var och är fortfarande ett fantastiskt dokument, men är just bara en allmän förklaring. Hur skulle efterlevnaden regleras i praktiken? Diskussionerna startade direkt och man beslöt att utarbeta en konvention, ett juridiskt bindande avtal, där medlemsstaterna skulle göra åtaganden som FN kunde följa upp. Men under det kalla kriget blev det omöjligt att skapa en enda konvention för alla mänskliga rättigheter. Länderna i Väst tyckte att vissa rättigheter var viktigare än andra och länderna i öst tyckte detsamma – fast tvärtom. Väst betonade de medborgerliga och politiska rättigheterna, som demokrati och yttrandefrihet, medan länderna i öst lyfte fram de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, som mat, bostad, arbete, utbildning, hälsa. Till slut blev det två konventioner, ICCPR, International Covenant on Civil and Political Rights och ICESCR International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights. Båda konventionerna antogs av FN 1966 och trädde i kraft 1976. Sverige anslöt sig till båda.

http://www.ohchr.org/en/professionalinterest/pages/ccpr.aspx

http://www.ohchr.org/EN/ProfessionalInterest/Pages/CESCR.aspx

Lika rättigheter – i praktiken

Denna uppdelning var olycklig på så sätt att många ansåg att den ena konventionen var viktigare än den andra och att vissa mänskliga rättigheter stod över de andra. Inte förrän vid FN-toppmötet i Wien 1993 om Mänskliga rättigheter fastställdes slutgiltigt att de båda konventionerna var likvärdiga och ömsesidigt stödjande: att alla mänskliga rättigheter gäller alla överallt. De mänskliga rättigheternas odelbarhet erkänns i dag av de flesta stater och internationella organisationer, men tills nyligen har det alltså inte funnits någon uppföljningsmekanism till den ena, ICESCR.

Många organisationer har i decennier arbetat för att rätta till denna skevhet. En intressant global människorättsorganisation är Fian International – Food First Information and Action Network – som fokuserar på mat som en mänsklig rättighet. Den bildades 1986 i Heidelberg i Tyskland av en Amnestygrupp, som lagt märke till att de politiska fångar de arbetade med nästan alltid var människor som hamnat i fängelse för att de försvarat sin rätt att försörja sig. Ofta var det småbönder som blivit bortkörda från sina marker.

Fian insåg snart att det saknades ett verktyg för att hävda rätten till mat. Det fanns ingen möjlighet att klaga inom FN-systemet för t ex en mor med svältande barn på att deras mänskliga rättigheter kränkts. Detta trots att landet hon bodde i hade undertecknat konventionen och därmed åtagit sig att skydda, respektera och i sista hand tillgodose hennes och barnens rättigheter. I över tjugo år har Fian International och dess nationella avdelningar världen över samlat exempel på den här typen av kränkningar och arbetat för att den mänskliga rätten till mat ska respekteras. Flera framgångsrika fall i detta arbete finns redovisade.

http://www.fian.org/fileadmin/media/publications/R_t_F_a_N_Watch_2014_eng.pdf

Tillsammans med andra MR-organisationer och kyrkor uppnådde de målet om ett tilläggsprotokoll till ICESCR. Det antogs i FN 2008 och trädde i kraft för två år sedan, 5 maj 2013. Amnesty International har blivit allt mer aktiv i detta arbete och driver nu bl a kampanjen: ”Mänskliga rättigheter gäller alla överallt”. Fonden för mänskliga rättighets driver tillsammans med Fian och Amnesty kravet att Sverige måste skriva under.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article20337822.ab

Sveriges inställning

Sverige har sedan länge ställt sig bakom principen att de olika MR-konventionerna är ömsesidigt stödjande och likvärdiga, och att de mänskliga rättigheterna gäller alla människor överallt. Det är lika viktigt att staten uppfyller sina åtaganden när det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna som när det gäller de ekonomiska, sociala och kulturella. När det gäller den första typen av rättigheter finns det ett alltså tilläggsprotokoll som ger individer och grupper klagorätt på sina regeringar, när alla nationella möjligheter är uttömda, menär det gäller det nya tilläggsprotokollet till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (som trädde i kraft 2013) har Sverige ännu inte signerat. Tjuga stater har nu både signerat och ratificerat. Under 2015 har t ex Luxemburg, Italien och Frankrike tillkommit..

https://treaties.un.org/Pages/src-TREATY-mtdsg_no-IV~3~a-chapter-4-lang-en-PageView.aspx

Alliansregeringen drog inga slutsatser av rättighetsperspektivet vad gäller de ekonomiska och sociala mänskliga rättigheterna. Förre utrikesministern Carl Bildt ville inte att Sverige skulle signera. Det finns andra vägar att minska fattigdom och svält hävdade man, trots att de senaste tjugo årens ansträngningar inte lyckats minska antalet svältande och hemlösa.

Det nya tilläggsprotokollet är en gudagåva till fattiga, inte minst fattiga kvinnor. Mänskliga rättigheter är inte bara vackra ord. De är de mest effektiva sättet att skapa stabila och fredliga samhällen. Det är lika viktigt med utbildning, hälsa och rent vatten som yttrandefrihet och rätt till privatliv. Att respektera människors ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ger fördelar för alla. Genom tilläggsprotokollets uppföljningsmekanism skulle människor i prekära situationer världen över få bättre möjligheter att få sina rättigheter respekterade i sina hemländer. Nationer blomstrar när de bygger institutioner som stärker människors möjligheter att utkräva sina rättigheter, så att varje individ kan utvecklas politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. När alla inkluderas stärks tilliten i samhället och motståndskraften mot extremism och våld ökar.

Det är dags att den rödgröna, feministiska regeringen inser vilka möjligheter en individuell klagorätt skulle kunna ha för människor i länder där välfärden är bristfällig eller helt saknas. Rättighetsperspektivet skulle sätta nödvändig press på de EU-länder och biståndsländer som struntar i sina egna fattiga invånare. De flesta länder har undertecknat ESK-konventionen och har därmed skyldighet att skydda och respektera alla sina invånare.

Sverige bör fullt ut erkänna att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna har samma dignitet som de medborgerliga och politiska och snarast signera (och ratificera) detta tilläggsprotokoll – som ett led i att skapa en fredligare värld. 2016 inträffar 50-årsdagen av de två första stora FN-konventionerna om mänskliga rättigheter att uppmärksammas. Då, senast, bör Sverige ha ställt upp för dessa båda fullt ut.

Lena Klevenås

Rikdagsledamot (S) 1991-1998, numera politiskt engagerad i MP som lokalpolitiker (i Alingsås) och opinionsbildare; ordförande för Fian Sverige 2008- 2011.

Recension av min bok Politik – hur gör man? i Alingsås tiding

juni 11, 2010

En uppgörelse med Socialdemokraterna

2010-06-09 BOKSLÄPP:: Lena Klevenås har väl alla alingsåsare hört talas om?
Men vem är hon och vad vill hon?
Är hon bara en enveten rödstrumpa i politiken?

Lena Klevenås har mycket att berätta om sitt politiska äventyr. Och det gör hon förtjänstfullt, och mycket välskrivet, i sin senaste bok, ”Politik – hur gör man?”
Den borde många läsa ett valår som 2010.
Bokens titel kunde lika gärna vara Spelet bakom kulisserna, Ett spel för galleriet – eller varför inte Toppolitikens baksida.

LENA KLEVENÅS halkade in i politiken på 1970-talet, mest för att försöka rädda den nedlagda skolan i pappas, Torsten Ingeborn, hemby Ödenäs.
Som lärare och småbarnsmamma fanns egentligen inte så mycket tid för politik, men Lena hade fått smak – eller blodad tand, som det understundom heter, och hon blev 20 år senare socialdemokratisk riksdagsledamot.
I ”Politik – hur gör man?” beskriver hon mycket tydligt sin frågeställning. Och denna undran känns berättigad, när hon skildrar sina möten med socialdemokratiska partikamrater – från kommunens starke man och distriktsstyrelsens toppar till den verkliga gräddan i partiet.

VÄGEN IN i riksdagen 1991 var inte lätt och fram tills hon lämnade rikspolitiken 1998 hade hon kämpat för sin sak genom suppleantplatser i jordbruks- och kulturutskotten och några år som ledamot i utrikesutskottet.
Men Lena Klevenås vågade inte Socialdemokraterna släppa fram. Hon var besvärlig för sitt parti.
Här kom en relativt ung, oerfaren lokalpolitiker in i sossarnas finrum och pratade tredje världen, vattenbrist i U-länder, bistånd, vapenexport och mänskliga rättigheter.
För att inte tala om det kanske värsta av allt – att ifrågasätta begreppet tillväxt.
Det var inte dessa frågor regeringspartiet ville bekymra sig om under den inhemska ekonomiska krisen första hälften av 1990-talet.

KLEVENÅS intressanta bok känns som hennes behövliga uppgörelse med Social­demo­kraterna, för de oförrätter hon säkert anser sig utsatt för under åren som riksdagsledamot (S).
Men hon ger ändå inget sken av bitterhet, bara fortsatt kamplust. Nu, sedan 2003, i Miljöpartiet, där hon i personvalet 2006 var ett drygt tiotal röster från en ny riksdagsplats – för ett annat parti.
Lena fortsätter alldeles säkert att jobba för världens barn och folk. Precis som hon gjort i de fantastiskt många bokstavsgrupperingarna, som hon förklarar i boken och ni hittar i fotnoten på slutet.

Senaste lokala kampen i Alingsås nämner hon också; tio stora Nolhagabokar och några ekar fälldes för en ny gatusträckning bara hundratalet meter från hennes egen bostad. ”Jag och många mådde dåligt, men beslutet var demokratiskt fattat och vetskapen att vi gjort allt vi kunnat gjorde det mer uthärdligt”.

MÖJLIGEN formades Lena Klevenås trygghet i det hon själv så fint beskriver i inledningen av boken.
Året är 1953, Lena är sex år och familjen semestrar i Skyllberg utanför Askersund. Vid fundamentet till en järnvägsbro sänker pappa Torstens starka armar ner henne i en brusande å .
”Det var härligt, jag var helt trygg och jag njöt av det strömmande vattnet.”

THOMAS FRANSSON
0322-67 00 45
thomas.fransson@alingtid.se

Vem har rätt att använda världens jordbruksmark?

maj 1, 2010

Stater och privata investerare i nord leasar eller köper upp tiotals miljoner hektar jordbruksmark i syd för att i stor skala producera exportgrödor till nord. Denna så kallade ”landgrabbing” är ett allvarligt hot mot alla människors rätt till mat. Särskilt drabbade är människor som lever på landsbygden i syd. Aldrig tidigare har antalet kroniskt undernärda varit så hög, över en miljard.
Världsbanken har insett att situationen för de svältande förvärras och har därför föreslagit några principer för hur uppköp av mark ska få gå till. Dessa ska diskuteras på ett möte som börjar den 26 april. Förslagen stöds av flera stora FN-organisationer. Utgångspunkten är att den köprush som pågår innebär stora risker. Hittills har Världsbanken beskrivit dessa investeringar som positiva och ett bra sätt att öka produktiviteten på landsbygden. Men nu vill Världsbanken att de ska genomföras enligt vissa kriterier så att det inte blir social oro. Man föreslår t ex att man ska respektera de existerande brukarnas rätt till land genom att betala för den, man ska skydda och förbättra levnadsvillkoren på hushålls- och bynivå genom att ordna andra jobb och social service och man ska skydda miljön. Detta är kärnan av de principer som Världsbanken vill införa för socialt accepterad ”landgrabbing”
Men dessa principer utgår inte från verkligheten. De allra flesta småjordbrukare har inte papper på att de äger marken. Själva begreppet äganderätt är ovanligt. Lantmäteri saknas och fastighetsbildning som vi är vana vid är okänt. I Afrika producerar t ex kvinnorna 80 % av maten, men äger bara 1 % av jordbruksarealen. Därför kan de inte sälja den ens om de skulle vilja. Och hur skulle utländska investerare kunna förbättra levnadsvillkoren genom att ta ifrån människor deras mark? Genom att de får jobb? På odlingar för export i t ex Kenya och Uganda är lönen ca en dollar om dagen på ett heltidsarbete. Och de monokulturer som det nästan alltid är frågan om är till stor skada för miljön.
Dessutom förslås principerna bli frivilliga! Därför bidrar förslagen bara till att dölja det faktum att storskaligt industrijordbruk för export aldrig kommer att kunna lösa hungerkrisen i syd. Människor utan köpkraft får bara sina behov tillgodosedda om de bor i ett land med en regering som försvarar deras rättigheter och skyddar deras rätt till att fortsätta bruka den mark de livnärt sig på. Det är också regeringarna som måste ordna sociala trygghetssystem.
Det finns bra verktyg för att förmå regeringarna att göra detta. Enligt konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, ESK-konventionen från 1966, har i stort sett alla länder (USA undantagen) åtagit sig att till det yttersta av sin förmåga och med alla tillgängliga resurser skydda och respektera sina invånares rätt att kunna försörja sig i värdighet. Att tillåta utländska investerare att köra undan människor från de marker de odlar, är ett tydligt brott mot denna konvention. 70 % av jordens småbönder är kvinnor och dessa kränkningar drabbar särskilt dem och deras barn. Även ursprungsfolk är hårt drabbade.
Men snart kommer förhoppningsvis de regeringar som kränker sina invånares rätt till mat att kunna ställas till svars för sina försummelser eftersom ESK-konventionen nyligen, efter många års arbete, fått ett så kallt tilläggsprotokoll. Detta ger individer klagorätt på sina regeringar inom FN-systemet, då deras rätt till t ex mat kränkts. Många länder har redan skrivit under tilläggsprotokollet, men ännu inte Sverige.*
Nu stiger värdet på jordbruksmarken därför att vårt begär och vårt slöseri i nord har lett till att allt större arealer behövs för att tillgodose våra behov. Ägande av mark håller på att bli mycket lönsamt och investerare vill ha god avkastning på sitt kapital.
Men ”landgrabbing” förstör möjligheterna för länder och människor i syd att producera sin egen mat. Detta kan inga principer i Världsbanken ändra på. Den 17 april var årsdagen av en massaker på jordlösa lantarbetare i Brasilien 1996. Vill Världsbanken undvika social oro måste helt enkelt landgrabbingen upphöra. Människor som förlorar sina försörjningsmöjligheter blir lätt desperata.
Lena Klevenås
Ordf. FIAN Sverige
(FIAN Food First Information and Action Network)
* http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.209684-ge-varldens-fattiga-en-chans-att-krava-sin-ratt (24 sept 2009)

MR-forum

november 18, 2009

Återvänder utmattad efter två hektiska MR-dagar på Älvsjömässan i Stockholm. FIAN har haft en monter och två miniseminarier och ett stort som jag ledde, inbokat i en sal som rymde 2000 personer . Så många kom inte. Huvudtalaren Jean Ziegler hade lämnat återbud för länge sedan. Programmet var ändrat, rubriken ändrad nya talare, tolk från spanska till engelska fixad i sista stund. Det gick men hade kunnat gå bättre.

Ärendet angeläget, En global nysatsning för att utrota hungern. Michael Windfuhr från Brot für die Welt hade avbrutit sitt deltagande på FAO:s toppmöte World Summit om Food Security i Rom, där inte så mycket nytt hände trots generalsekreterarens hungerstrejk i helgen.
Man tror fortfarande att det är produktionen som måste ökas och rätten till mat nämns bara i bisatser. Natalia Landivar från FIAN Ecuador berättar från verkligheten med hjälp av en tolk som inte kan översätta soberanía alimentaria, livsmedelssäkerhet, ett grundläggande begrepp om man vill förståå småböndernas krav och vilka lösningar de ser.

Världens barn

oktober 26, 2009

Insamlingsgalan Världens barn får Tom Alandh i GP att fundera över begreppet solidaritet. Det är bra. Vi vill så gärna göra gott och vara snälla, men om det verkligen var svälten vi ville avskaffa, var det då galor för att samla in pengar vi skulle ordna ?
De svältande kommer ju inte att få pengarna utan organisationer som ska utföra olika projekt. Men bistånd utifrån kommer aldrig att lyckas ordna grundläggande välfärd, barnavårdscentraler, mödravård, barnbidrag och skolluncher. Det måste ju varje regering göra för sin befolkning. Och resurserna finns i alla länder, men ofta struntar den ekonomiska eliten och regeringen i sin egen fattiga befolkning.
Därför måste vi öka respekten för mänskliga rättigheter och lägga ansvaret där det hör hemma. Och just nu när konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna äntligen fått sitt efterlängtade tilläggsprotokoll och 30 stater redan ratificerat det, vore det perfekt läge att lyfta upp rätten till mat som lösning på hungerproblemet. Nu kan individer klaga på sina regeringar när de inte skyddar o respekterar sin befolknings rätt att få försörja sig i värdighet.
Vad vi borde göra från Sverige är naturligtvis att skriva under detta protokoll och för övrigt sluta att sabotera andra länders möjligheter t ex genom den orättfärdiga handelspolitik vi genom EU prackar på dem. De gruvor och plantager som breder ut sig där människor bott o försörjt sig under generationer kränker deras rättigheter. Vi borde avstå från att lägga beslag på så mycket råvaror och resurser bara för att vi har köpkraften. De som tvångsförflyttas förlorar sin mark och har inga andra försörjningsmöjligheter. Det kan inga galor i världen rätta till. Men respekt för mänskliga rättigheter kan det.

Röda korset börjar dela ut mat i Europa!

oktober 19, 2009

Svälten ökar dramatiskt o kryper allt närmre Europa. Hörde på ekot nyss att Röda Korset börjat dela ut mat i Europa, inte bara i Östeuropa utan också i Skandinavien. I dag har nordiska Röda Korset ett möte i Malmö för att planera en utvidgning av sina hjälpprogram.
Så går det när inte regeringarna tar ansvar för sina åtaganden att skydda o respektera sin befolknings rätt till mat o rätt att kunna försörja sig i värdighet. Det är inte frivilligorganisationernas ansvar, det är regeringarnas enligt de åtaganden de gjort när de undertecknade konventionen om de ekonomiska social o kulturella rättigheterna, ESK-konventionen.
Har verkligen regeringarna gjort allt vad de kunnat och utnyttjat sina resurser till det yttersta av sin förmåga för att skydda de mänskliga rättigheterna?

Yanadifolkens kamp för rätten till mat

oktober 6, 2009

I juni adopterade FIAN Alingsås ett så kallat fall i Andhra Pradesh i Indien. Ett ursprungsfolk utanför kastsystemet, som levt som fiskare har mist sina försörjningsmöjligheter på grund av ett hamnbygge. FIAN AP har dokumenterat de kränkningar som skett av dessa människors rätt till mat och FIANs internationella sekretariat har lyft upp detta fall som en URGENT ACTION.

I juli hade vi en utställning med foton i Turbinhuset i Alingsås. Vi samlade namnunderskifter och undertecknade brev till myndigheterna. Reaktionen i Indien blev snabb. Dessa människor har nu fått olika typer av kompensation, risransoner, jobbtillfällen och viss ekonomisk hjälp. Deras kultur o deras sätt att leva är ohjälpligt borta men den värsta svälten avvärjd.
Att bekämpa hunger med mänskliga rättigheter hjälper!

Just nu är Ravi Kumar Tantepudi och Sudhakr Maddirala FIAN AP på Turné i Sverige. Igår besökte de Altrömergymnaiet och FIAN Alingsås. I dag ska vi till Donnergymnasiet i Gbg och till Brännö och i morgon till School of Global studies.

Sverige och ekonomiska o sociala rättigheter

oktober 2, 2009

Den 24 sept var det äntligen dags att signera FN:s nya tilläggsprotokoll till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Äntligen skulle rätten till mat upphöjas till att få samma dignitet som rätten till prat. Individer vars rättigheter kränkts, ska få en möjlighet att ställa sina regeringar till svars när de inte har skyddat o respekterat sina invånares ekonomiska o sociala rättigheter.
Till det yttersta av sin förmåga och med alla tillgängliga resurser, så som de lovade då de undertecknade konventionen från 1976.
Det är ju en självklarhet att Sverige ska underteckna tilläggsprotokollet, men icke! Den borgerliga alliansregeringen vägrar. Carl Bildt tror inte på idén, men ekonomsikt utanförskap talar moderaterna gärna om liksom om demokrati och mänskliga rättigheter, men det verkar gälla bara vissa!
29 länder skrev på, däribland Belgien, Finland, Frankrike, Italien, Luxenburg, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien o Spanien för att bara nämna tio EU-länder. Sedan var det 19 länder till som t ex Argentina, Ukraina, Senegal o Östtimor.
Roligt att Jan Eliasson f d utrikesminister, s, och Aleksander Gabelic riksdagsledamot, s, kritiserar regeringen för att inte skriva på i dagens debattartikel i GP. Då kan vi hoppas på ett undertecknande vid ett ev. regeringsskifte nästa höst.

Maria Leissner o demokratin

september 27, 2009

Den 15 sept firades FN:s demokratidag med ett seminarium i Stockholm där man diskuterade vad som händer i Honduras. FIAN var medarrangör och jag fick inleda.
EU:s och Sveriges fördömanden av kuppen har varit väldigt vaga och svaga. Är demokratin inte så mycket värd om den som vinner inte är så bra som vi hade tänkt oss? Eller är inte demokratin något heligt som vi värnar i alla sammanhang? Det borde det väl vara.
Och hur ska demokratin fungera om folk inte har mat i magen?
Maria Leissner, fd folkpartiledare och regeringens ambassadör för demokrati medverkade på detta seminarium o redovisade mycket intressanta siffror på stödet för demokratin i Latinamerika. Det har ju varit en lång demokrativåg över kontinenten. Diktaturer har störtas och ersatts av demokratiskt valda presidenter. Det är en glädjande och mycket positiv utveckling. Men stödet för demokratin blir allt svagare. Bara 20 % av befolkningarna tycker att demokrati är viktigt!
Orsaken är, enligt Leissner, att regeringarna misslyckats med att leverera välfärd. Människor har inte blivit mindre fattiga, det har inte blivit bättre skolor och sjukvård. Det mesta är sig likt sedan tidigare. Skattesystem saknas så staterna kan inte betala löner till anställda i offentliga sektorn som är minimal.
Vad vore då självklarare om inte att stödja de stärkta kraven på regeringarna att leverera välfärd, som blivit möjliga genom det nya tilläggsprotokollet till ESK-konventionen, frågade jag.
Hon kände inte till regeringens hållning, att Sverige inte skulle skriva under, men lovade undersöka saken.
Det ska bli intressant att se vad hon svarar.