Archive for juni, 2010

Recension av min bok Politik – hur gör man? i Alingsås tiding

juni 11, 2010

En uppgörelse med Socialdemokraterna

2010-06-09 BOKSLÄPP:: Lena Klevenås har väl alla alingsåsare hört talas om?
Men vem är hon och vad vill hon?
Är hon bara en enveten rödstrumpa i politiken?

Lena Klevenås har mycket att berätta om sitt politiska äventyr. Och det gör hon förtjänstfullt, och mycket välskrivet, i sin senaste bok, ”Politik – hur gör man?”
Den borde många läsa ett valår som 2010.
Bokens titel kunde lika gärna vara Spelet bakom kulisserna, Ett spel för galleriet – eller varför inte Toppolitikens baksida.

LENA KLEVENÅS halkade in i politiken på 1970-talet, mest för att försöka rädda den nedlagda skolan i pappas, Torsten Ingeborn, hemby Ödenäs.
Som lärare och småbarnsmamma fanns egentligen inte så mycket tid för politik, men Lena hade fått smak – eller blodad tand, som det understundom heter, och hon blev 20 år senare socialdemokratisk riksdagsledamot.
I ”Politik – hur gör man?” beskriver hon mycket tydligt sin frågeställning. Och denna undran känns berättigad, när hon skildrar sina möten med socialdemokratiska partikamrater – från kommunens starke man och distriktsstyrelsens toppar till den verkliga gräddan i partiet.

VÄGEN IN i riksdagen 1991 var inte lätt och fram tills hon lämnade rikspolitiken 1998 hade hon kämpat för sin sak genom suppleantplatser i jordbruks- och kulturutskotten och några år som ledamot i utrikesutskottet.
Men Lena Klevenås vågade inte Socialdemokraterna släppa fram. Hon var besvärlig för sitt parti.
Här kom en relativt ung, oerfaren lokalpolitiker in i sossarnas finrum och pratade tredje världen, vattenbrist i U-länder, bistånd, vapenexport och mänskliga rättigheter.
För att inte tala om det kanske värsta av allt – att ifrågasätta begreppet tillväxt.
Det var inte dessa frågor regeringspartiet ville bekymra sig om under den inhemska ekonomiska krisen första hälften av 1990-talet.

KLEVENÅS intressanta bok känns som hennes behövliga uppgörelse med Social­demo­kraterna, för de oförrätter hon säkert anser sig utsatt för under åren som riksdagsledamot (S).
Men hon ger ändå inget sken av bitterhet, bara fortsatt kamplust. Nu, sedan 2003, i Miljöpartiet, där hon i personvalet 2006 var ett drygt tiotal röster från en ny riksdagsplats – för ett annat parti.
Lena fortsätter alldeles säkert att jobba för världens barn och folk. Precis som hon gjort i de fantastiskt många bokstavsgrupperingarna, som hon förklarar i boken och ni hittar i fotnoten på slutet.

Senaste lokala kampen i Alingsås nämner hon också; tio stora Nolhagabokar och några ekar fälldes för en ny gatusträckning bara hundratalet meter från hennes egen bostad. ”Jag och många mådde dåligt, men beslutet var demokratiskt fattat och vetskapen att vi gjort allt vi kunnat gjorde det mer uthärdligt”.

MÖJLIGEN formades Lena Klevenås trygghet i det hon själv så fint beskriver i inledningen av boken.
Året är 1953, Lena är sex år och familjen semestrar i Skyllberg utanför Askersund. Vid fundamentet till en järnvägsbro sänker pappa Torstens starka armar ner henne i en brusande å .
”Det var härligt, jag var helt trygg och jag njöt av det strömmande vattnet.”

THOMAS FRANSSON
0322-67 00 45
thomas.fransson@alingtid.se

Annonser

Betygen står i vägen för den goda skolan

juni 1, 2010

I dagens GP skriver Per Acke Orstadius en artikel med rubriken Betygen står i vägen för den goda skolan.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.380191-betygen-star-i-vagen-for-den-goda-skolan
Jag håller med honom! Hans viktigaste slutsats är att betygen är förödande för de elever som bäst behöver motivation. Han bygger det på forskning. Jag bygger det på min erfarenhet, tjugo år som lärare i grundskolan.
Betyg skadar ofta barns självförtroende och får många att helt tappa lusten.

Arbetet med att dokumentera och sortera tar också förfärligt mycket tid från den undervisning som skulle kunna vara så livsbejakande och rolig om man inte behövde betygsätta allt.

Vittraskolan i Alingsås har en politisk debatt på nätet bland sina elever. De inbjuder oss politiker att delta. Roligt! De undrar vad vi tycker om betygen. Jag tipsar dem om GP:S artikel och att de läser den.

Har också tipsat om debatten mellan Maria W och Jan B om flumskolan. Vems skolpolitik är det som bygger på forskning? Inte är det folkpartiets! Så vad då flum?

Elever behöver uppmuntran, kärlek, tid med lärare och lagom utmaningar. Det viktigaste i skolan är att stödja självständigt tänkande, samarbetsförmåga och kreativitet. Det är nästan omöjligt att betygsätta.