Vem har rätt att använda världens jordbruksmark?

Stater och privata investerare i nord leasar eller köper upp tiotals miljoner hektar jordbruksmark i syd för att i stor skala producera exportgrödor till nord. Denna så kallade ”landgrabbing” är ett allvarligt hot mot alla människors rätt till mat. Särskilt drabbade är människor som lever på landsbygden i syd. Aldrig tidigare har antalet kroniskt undernärda varit så hög, över en miljard.
Världsbanken har insett att situationen för de svältande förvärras och har därför föreslagit några principer för hur uppköp av mark ska få gå till. Dessa ska diskuteras på ett möte som börjar den 26 april. Förslagen stöds av flera stora FN-organisationer. Utgångspunkten är att den köprush som pågår innebär stora risker. Hittills har Världsbanken beskrivit dessa investeringar som positiva och ett bra sätt att öka produktiviteten på landsbygden. Men nu vill Världsbanken att de ska genomföras enligt vissa kriterier så att det inte blir social oro. Man föreslår t ex att man ska respektera de existerande brukarnas rätt till land genom att betala för den, man ska skydda och förbättra levnadsvillkoren på hushålls- och bynivå genom att ordna andra jobb och social service och man ska skydda miljön. Detta är kärnan av de principer som Världsbanken vill införa för socialt accepterad ”landgrabbing”
Men dessa principer utgår inte från verkligheten. De allra flesta småjordbrukare har inte papper på att de äger marken. Själva begreppet äganderätt är ovanligt. Lantmäteri saknas och fastighetsbildning som vi är vana vid är okänt. I Afrika producerar t ex kvinnorna 80 % av maten, men äger bara 1 % av jordbruksarealen. Därför kan de inte sälja den ens om de skulle vilja. Och hur skulle utländska investerare kunna förbättra levnadsvillkoren genom att ta ifrån människor deras mark? Genom att de får jobb? På odlingar för export i t ex Kenya och Uganda är lönen ca en dollar om dagen på ett heltidsarbete. Och de monokulturer som det nästan alltid är frågan om är till stor skada för miljön.
Dessutom förslås principerna bli frivilliga! Därför bidrar förslagen bara till att dölja det faktum att storskaligt industrijordbruk för export aldrig kommer att kunna lösa hungerkrisen i syd. Människor utan köpkraft får bara sina behov tillgodosedda om de bor i ett land med en regering som försvarar deras rättigheter och skyddar deras rätt till att fortsätta bruka den mark de livnärt sig på. Det är också regeringarna som måste ordna sociala trygghetssystem.
Det finns bra verktyg för att förmå regeringarna att göra detta. Enligt konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, ESK-konventionen från 1966, har i stort sett alla länder (USA undantagen) åtagit sig att till det yttersta av sin förmåga och med alla tillgängliga resurser skydda och respektera sina invånares rätt att kunna försörja sig i värdighet. Att tillåta utländska investerare att köra undan människor från de marker de odlar, är ett tydligt brott mot denna konvention. 70 % av jordens småbönder är kvinnor och dessa kränkningar drabbar särskilt dem och deras barn. Även ursprungsfolk är hårt drabbade.
Men snart kommer förhoppningsvis de regeringar som kränker sina invånares rätt till mat att kunna ställas till svars för sina försummelser eftersom ESK-konventionen nyligen, efter många års arbete, fått ett så kallt tilläggsprotokoll. Detta ger individer klagorätt på sina regeringar inom FN-systemet, då deras rätt till t ex mat kränkts. Många länder har redan skrivit under tilläggsprotokollet, men ännu inte Sverige.*
Nu stiger värdet på jordbruksmarken därför att vårt begär och vårt slöseri i nord har lett till att allt större arealer behövs för att tillgodose våra behov. Ägande av mark håller på att bli mycket lönsamt och investerare vill ha god avkastning på sitt kapital.
Men ”landgrabbing” förstör möjligheterna för länder och människor i syd att producera sin egen mat. Detta kan inga principer i Världsbanken ändra på. Den 17 april var årsdagen av en massaker på jordlösa lantarbetare i Brasilien 1996. Vill Världsbanken undvika social oro måste helt enkelt landgrabbingen upphöra. Människor som förlorar sina försörjningsmöjligheter blir lätt desperata.
Lena Klevenås
Ordf. FIAN Sverige
(FIAN Food First Information and Action Network)
* http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.209684-ge-varldens-fattiga-en-chans-att-krava-sin-ratt (24 sept 2009)

Annonser

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: